OS i Moderskap

Här är vi glada. Arvid är särskilt glad för att han obehindrat får äta vattenmelon. Jag delar glädjen så att säga.

Här är vi fett o-glada. Jag är särskilt o-glad för att jag sovit max 15 minuter i sträck under en hel natt och för att det nya livet som morsa är svårare än vad jag kunnat tro.



Jamenhejpåer.

Jag har gått och funderat i dag på det här med mamma-grejen. Att det överhuvud taget är en grej. Ett mission, något hårt, svårt, komplext, ångestrelaterat och prestationsinriktat.
Kanske inte för alla, men säkert för många fler än för mig.
Att man ska hitta en ståndpunkt, finna ett sätt att förhålla sig till det, det mytomspunna, alltför upphöjda, alltför skitnödiga MODERSKAPET.

Min mamma var alla rätt enligt boken. Hon var alla rätt i 
verkligheten med. Engagerad, älskande, bekräftande, ordentlig, matlagande, nattande, tröstande, hemma mer än borta, käck, glad och visade fula känslor lite lagom när det behövdes.
Hennes kropp återgick till pre-graviditets-form typ två timmar efter att hon klämt ut mig och min bror. Utan smärtlindring. Hon sprack inte. Hon var bara superbra på att föda barn och hon var, genuint, superlycklig efteråt.

Hon har gjort en karriär och läst på universitetet. Hon är gift med vår far, 25 years and counting, hon har väninnor och ett socialt nätverk utan facebook.

Hon var så sjukt bra på att vara mamma att jag skrek i dödsångest och högg tag i hennes ben om hon skulle åka i väg någonstans.

Trots alla guldmedaljer i gott moderskap och Årets Morsa 24 år i rad, så har jag inte blivit så jäkla perfekt. Eller lycklig. Eller miserabel. Hennes personlighet och hennes vis att vara mamma på har gett mig en sjuhelvetes prestationsångest, men också precis den sortens stöd och närvaro som har behövts för att skita i den. Plus minus noll med andra ord.
Jag kan ha fel. Det kan ju vara så att jag startade med en galet uppfuckad personlighet och tack vare livslotteriet fick bästa möjliga vård i form av Mommy no.1.
Men jag satsar på det tidigare alternativet.

Så, med tanke på att det tycks råda en outtalad tävling mödrar (och även fädrer) emellan, om att vara VÄRLDENS BÄSTA FÖRÄLDER så vädjar jag till samtliga deltagare: Walk Over! Jag tror på riktigt att ungarna vinner på det. Jag är ett levande bevis på att bäst päron inte får bäst mini-päron.
För att inte tala om hur mycket mindre skryt som skulle eka i lekrummet på Öppna förskolan.

Här följer en lista på saker jag tycker att vi kan skita i i framtiden:

• Hysterisk powerwalking i grupp för att gå ner graviditetskilon. Astråkigt.
  
• Lyckobluffandet om Det Perfekta Livet med Bebis. Det är som livet är mest, bra ibland, dåligt ibland. Minus sovmorgon. Punkt.
  
• "Den som är föräldraledig längst älskar sitt barn mest"-filosofin. Är du hemma i tre år - då gillar du det förhoppningsvis eller lider av grov masochism. Är du hemma i en månad - då gillar du nog att jobba (STOPPA PRESSARNA! MAN KAN ALLTSÅ SOM FÖRÄLDER FORTFARANDE GILLA FLERA SAKER PÅ SAMMA GÅNG!), eller så lider du av grov masochism.
  
• Snälla, snälla sluuuuuta baka puckat avancerade cupcakes! Dom är inte ens goda. Gillar du att skulptera - gå en drejkurs eller erkänn att de kanderade små sockergrejerna inte är till för att smaka gott utan för att lägga upp på Instagram. Och när vi ändå är i gång, kasta in surdegslimpan i handuken. Eller hur det nu var.
  
  
• Den Stora Tystnaden På Lekplatserna. Vi sitter i den här sjunkande båten av vaknätter, jollrande tjockisar, romantikdöd och social exil tillsammans. Vi kan väl i alla fall prata med varandra? Hemskt gärna beyond meningen: "Vad heter ha--hoo--eh---ditt barn?" Eller om man bor i Majorna " Vad heter hen?"