Hej.
Jag har varit död/utslagen/bakslagen/omplåstrad ett litet tag dårå.
Men nu ska vi väl inte prata tråkigheter utan ha det treeevlittt!
Ajjemen. Hörde en finsk man som sa något outsägligt sant och vackert plågsamt om Sverige:
"Man måste ju vara så jävla glad hela tiden".
Ja. I ett andetag häver vi i vanlig ordning ur oss ett "Jo-det-är-lite-mycke-justnu-men-samtidigt-så-är-det-ju-roligtochutvecklandeochyadayad-jag-har-äntligen-skaffat-gymkort-make-pensionsförsäkring-såatteh-men-så-har-jag-ju-så-fy-satans-mycket-mens-men-man-ska-ju-inte-klaga-för-snart-kommer-vintern.
Så. Jag försöker hitta nåt.
Tror inte jag hittar Gud. Tror att jag i bästa fall hittar ett sätt att sluta leta efter grejer hela tiden.
För man är ju som en Stockholmare på tjack i tunnelbanan vissa dagar.
Varför håller vi på?
Trevligar oss sönder och samman? Bekräftelse-knarkar på facebook. Jag tänker på Blondinbella som inte kan snack foglossningar utan att presentera vinstsiffror för sitt Ego-bolag.
Jag tänker på de som hellre går över lik än visar lite jävla ryggrad, för ett jobb. Ett gig. Sina 15 minuter liksom.
Jag tänker på att det finns diagnoser för ALLT. Att inget är normalt utan allt ska botas och medicineras och drivas bort. Att jag inte vågar skriva här om saker jag inte känner någon skam inför, men som jag inte vill att folk ska döma mig utefter.
I morgon ska jag gå sista dagen på första veckan i skolan. Projektår.
Jag tänker anti-prestera i en vecka framöver. Lalla runt lite.
