Tog ut spiralen. beviljades icke nedsövning men hade sån brutal mensvärk att den nog kamouflerade smärtan ganska bra.
Jo. Arvid var med!
Så går det när man 1. Tar fel på drop-in-dagen men får höra att "Det kan vi fixa snabbt om du följer med här!", 2, träffar en något knepig barnmorska som uppenbarligen inte har mycket till övers för att bespara barn traumatiserade åsyner av deras mödrar i tortyrstolar, och 3, inte klarar en dag till av spiralrelaterat livmodershelvete till hormonrubbningar, kramper och syndafloder.
Barnmorskan: "Ta nu ett djuuuuupt andetag, det kommer kännas lite, jag ska försöka att ta det lugnt men det är lite svårt att se här"
Jag: Dödsångest. Ber en stilla bön att sonen ärvt sin faders guldfiskminne.
Arvid: "Titta! Mamma! " och visar lyckligt upp ett videoklipp på sin dagisklass när de sjunger på sommaravslutningen.
Och utan ett ljud, utan minsta smärta var den väck! Denna blodiga lilla metall-stång som förpestat mitt underliv i snart ett halvår.
Blir helt ställd. Det kändes ju inget? Jag dog ju inte? Arvid började inte gråta för att mamma var tvungen att skalpella barnmorskan i rent självförsvar.
Barnmorskan: "Ja....den satt ju lite långt ner, det är därför du har haft ont. Men vill du boka tid för att sätta in en ny?"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar