Jag har sällan sett mig som en särskilt krigisk person. Tills sonen hällde ut en vattenflaska i sängen i morse, på pin kiv. Där jag låg och halvsov, efter tre timmars nattlig vila.
Ringde FN (min far) och blev fullständigt pubertal och skrek nåt i stil med "Snääääälla hjäääälp! Jag måste soooooova!!! Jag döööör!!!"
Efter en veckas benkryp om nätterna, och max fem h sömn/natt som följd, är man inte så jävla saint-like längre.
Nej det är inte ett skit synd om mig. Jag är tärtom så sjukt lyckligt lottad som har en fredsambassadör/helgon/fd. fotbollslagkompis med Leif Loket Olsson, till farsa, som kör tre mil och underhåller barn och ger mig styrka när det krisar.
Pappa, jag älskar dig. Arvid förlåt att jag blev arg. Jag vet att sängen torkar. I sinom tid. Och jag älskar dig med, men det vet du för det sa jag tjugo gånger innan du somnade och du blev så lack att du till slut bara "Annan sång!"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar