Bitches I'm back! Med feber!

Okej, men såhär:

Jag har liksom försökt att plugga och plugga och hitta meningen med livet och rädda min katastrof till frisyr i ett halvår nu. Därav min fruktansvärda frånvaro i bloggosfären (hatar det ordet. Hatar.)

MEN! Nu har jag överskridit antalet FB-inlägg om hur sjuk och sjukt uttråkad jag är, att jag helt enkelt inte har något annat val än att ta upp Bitterheten igen. Om jag vill behålla mina vänner.

Tänkte skippa det här med att avlägga en lägesrapport och istället panga på rödbetan:

Dagens bitterhet:

Att inse att jag fortfarande är precis lika sårbar som jag var på mellanstadiet. Om inte värre. Varenda ny situation med människor i grupp och jag bara: Panik! Hjälp! Vem ska bli min vän?! Kommer jag att få vara med? Vad händer om de inte tycker om mig?!
Resultat: Jag börjar leka trevlig. Inställsam. Märker att det inte funkar och börjar istället att tuffa mig som fan och är sådär självständig och cool och nästan så att jag har massa balla tatueringar också.
Och sen börjar den lilla 8-åringen inom mig att böla hysteriskt när de andra ska gå och fika och inte frågar om jag vill följa med.

Och jag känner mig så galet outvecklad. Det var ju nu som jag skulle ha tagit revansch på alla de där plågoandarna från bamba-kön. Det var ju nu jag skulle vara omåttligt säker på mig själv och bara skrida in på alla klassåterträffar, ackompanjerad av pyroteknik, och alla skulle applådera min triumf över acnen och osäkerheten! Fuck fuck fuck!
Finns det ett 12-stegsprogram för oss inte så himla självsäkra 24-åringar som mest bara vill vara med när alla andra ska fika?
Fuck you förresten fika-maffian! Och era chai lattes! I will survive!

Ps. Hela detta inlägg bör betraktas i ljuset av att jag har 39 graders feber.
Ds.